Klor, bezelfattningar, halofattningar och pavéband
Infattningen avgör hur en ring fotograferas. En solitärring med klor lyfter stenen och släpper in ljus från sidorna; en bezelfattning omsluter stenen med en metallkant; en halofattning omger mittstenen med små stenar; ett pavé- eller kanalfattat band har en rad små stenar längs ringskenan. Instruktionen begär att varje sten behåller samma antal, färg, slipning och placering, och stenarna är de första detaljerna att jämföra.
Med handryggen vänd mot kameran visar ringen ovansidan och bandets utsida, där infattningarna sitter. Antalet klor är enklast att urskilja när stenen i källbilden är vänd mot objektivet. När klorna behöver synas större än vad handporträttet medger beskär Detaljbild stenarna och infattningen, och instrueras att bevara antalet klor eller bezelfattningen runt stenen.
Signetringars ytor, ringskenors profiler och tvåfärgad metall
Alla ringar handlar inte om en sten. En signetring känns igen på sin yta, plan eller välvd, slät eller graverad med ett vapen eller initialer; en vigselring på sin profil, rundad, plan eller fasad, och sin bredd; en tvåfärgad ring på gränsen där vit och gul metall möts. Instruktionen bevarar formen, silhuetten samt metallens färg och yta och ska inte lägga till, ta bort eller göra om någon del.
Ett vapen på en signetring är mycket litet i ett handporträtt och är den detalj som är mest värd att förstora: ett vapen som fått eller förlorat en linje, bokstav eller en delning är en annan ring. På ett borstat eller tvåfärgat band bör gränsen mellan ytorna och borstningens riktning jämföras, eftersom instruktionen behandlar högdagrar i källbilden som ljus, inte som metall.
Granska handen runt ringen före publicering
I en ringbild förtjänar handen lika noggrann granskning som ringen. Instruktionen begär fem naturliga fingrar med välskötta naglar, fingertoppar som vilar mot nyckelbenet, en armbåge som är böjd nära kroppen samt en handled och underarm som går in i bilden i en rak linje med handen. Räkna fingrarna, kontrollera att ringen sitter på ringfingret och se efter om handen vilar någonstans dit den inte skulle kunna nå.
Jämför sedan storleken. Bandet ska se lika brett ut i förhållande till fingret som det verkliga, och mittstenen ska inte ha blivit större: instruktionen begär den verkliga storleken i förhållande till fingret, där den täta beskärningen, inte ett större smycke, gör ringen framträdande. En ring som ser tyngre ut än den är vilseleder kunden lika mycket som en sten med fel färg.
